En solig dag ovanför Kville

”Du hade tur med vädret grabben!” Leif Baude skiner ikapp med solen, som syns för första gången på flera dagar när vi kommer upp på terrassen. Våren har äntligen kommit till Göteborg och det är svårt att tänka sig ett bättre ställe att möta den på. Terrassen täcker ett helt hustak och utsikten är spektakulär, rakt västerut ser man hela hamninloppet med fartyg, kranar och hela härligheten. Det är mumma för Leif, en urgöteborgare som levt i exil under större delen av sitt liv.

”När vi flyttade hem från Södertälje hade jag knappt varit på Hisingen, jag är ju gammal majornapojk, men det kändes som att det är här i Kville som det händer grejer.”

Faktum är att Leif och Marianne Baude blev positivt överraskade ändå.

”Vi behöver egentligen aldrig åka över bron, allt vi behöver finns i Kville. Saluhallen är härlig, affärer, restauranger och kaféer finns hur mycket som helst. Dessutom rustar de upp och gör fint mellan husen hela tiden. Nu bygger de lekplatser längs hela vägen härifrån till Flunsåsparken.”

I början stördes Marianne av ljudet från spårvagnarna men nu när hon vant sig uppskattar hon stadspulsen i området. Det är ändå skönast att känna av atmosfären från terrassen ovanpå huset.

Trots att de har åttioen grannar har det aldrig känts trångt på taket, inte ens när solen gassar för första gången på våren. Marianne menar att det är arkitekternas förtjänst.

”De har skapat sju ganska avskilda platser på terrassen så att flera ganska stora gäng kan umgås var för sig utan att störa varandra. I glashuset finns det infravärme så det fungerar som en festlokal året om.”

Leif fyller på.

”Vi har haft kräftskiva, surströmmingskalas och ordnat fest för allt från gamla majpojkar till kompisar på besök från Södertälje. Sedan hjälper det att det finns tre stora grillar, ett pentry med komplett kök och toalett. På det soliga halvåret blir det som ett extra vardagsrum.”

Fyrtiotvå år i Södertälje har inte slipat bort något av Leif Baudes göteborska och man anar att han längtat tillbaka till hemstaden. I vart fall har han på de två och ett halvt år de bott i Kvillebäcken tagit reda på mer om Hisingens historia än de flesta grannarna gör under hela sitt liv.

”Visste du att Kal och Ada var ett lokalt artistpar här i krokarna på sin tid? Det är en tragisk historia för de var övertygade nykterister men blev mot sin vilja porträtterade som ett buskispar i tidningarna. Kal beskrevs som en suput och Ada som den arga frun, men egentligen var det ett format de snott från engelska och tyska tidningar. För Kal och Ada slutade det att de drog sig undan och de dog mycket fattiga och ensamma…”

Och så fortsätter det, Leif är en historieberättare av rang och den soliga förmiddagen på takterrassen flyger förbi.

”Vi går en promenad så kan jag visa några spännande saker, säger Leif. Tror du att Kvillebäcken är ett naturligt vattendrag eller anlagd?”